Det är nu torsdag kväll och jag sätter mig i soffan med gott samvete. 

 

Jag har under ett par veckor följt en bra dokumentärserie på svt 1, Sveriges bästa äldreboende och den rullar nu i bakgrunden i skrivandets stund. Denna serie är bra på många vis och den har verkligen berört mig, berört mig så mycket att jag både blivit arg över att det faktiskt är såhär det ser ut inom äldreomsorgen och berört mig så att jag blivit så ledsen eftersom jag är så maktlös i att påverka över de äldres livssituation. Jag har också blivit så otroligt glad över vad så små och enkla förändringar kunnat ge så gott och välmående resultat hos de boende. 

 

Jag har jobbat inom äldreomsorgen och kommer säkerligen göra det igen någon gång under min yrkestid, men det är inget jag trivs med i dagsläget. 

Men när jag slås av alla dessa tankar och känslor blir jag aningens tveksam, för någonstans inom mig finns det ett stort engagemang för de äldre och jag vet att jag skulle kunna göra det så fint och bra för dem. Bara jag hade en lika drivande gäng med mig...

 

Kanske detta inlägg blev aningens snurrigt. Det var bara så många tankar som bubblade upp och det var inte alls detta jag hade tänkt skriva om denna torsdagkväll. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.