Det har alltså gått 20 år sedan vi flyttade till Sverige från Grekland där jag hade mina nio första levnadsår. 

Jag får ibland frågan om jag saknar att bo där men det är en svårt fråga att svara på. 

Jag är tacksam för att fått möjligheten att växa upp i Pireus, jag minns att jag var mycket ledsen när mamma och pappa vid köksbordet berättade för oss barn att vi skulle flytta till Sverige. 

Men för mig som nioåring var det nog lättast, trots att det var jobbigt i stunden, att bryta upp där man var i livet då. Däremot var det nog också lättast för mig på ett sätt att komma in i vardagen här. 

Mitt svar brukar oftast bli något i stil med att livet där är inte detsamma som det var nu. Och när jag får motfrågan om hur det känns att växt upp där så har ju inte jag något att jämföra med men känner mig rik på att ha den uppväxt jag fått. Allt med livsperspektiv och kulturella skillnader ser jag till en stor fördel för mig i mitt liv.

Man präglas av hur man växer upp så att ge Arvid den möjligheten, att bo i ett annat land för en period, skulle kännas fantastiskt!